Skottlandsbrev 5: Pausbilder från Sverige

Återkommer med festivaluppdatering (ska bara hinna gå lite på den först), men i väntan på det kommer lite bilder från de senaste tre veckorna i Sverige. Svensk sommar är vacker!

Skottland 4: en cyklande uppdatering

Det har gått cirka 2,5 månader sedan jag flyttade till Edinburgh - och tiden har sannerligen börjat rusa på sistone!

Om att cykla

Det som varit allra roligast sen sist jag skrev var nog att få igång min cykel igen, samma cykel som jag hade hemma i Sverige. Det var en ganska omständlig process (som jag nog gjorde lite extra omständlig baraföratt :-)):

- Skaffa en kartong från en lokal cykelaffär, och försök knöggla ner i väskan.

-Flyg till föräldrahemmet.

-Knöggla ner cykel

-Flyg tillbaka med cykel och bär hem den sent om kvällen.

-Packa upp cykel

-Skruva isär cykel

-Cykla genom stan med cykelram på armen (på cykel lånad av snäll doktorandkollega) till en lokal spraymålare.

Få tillbaka en grön och skön cykel

-Skruva ihop cykel

-TaDa!

Hela grejen med att cykla är mycket mer laddad här än jag är van vid. Hemmavid är det mest några miljöpartister som pratar cykelbanor med jämna mellanrum; I Skottland inns det rejäla gräsrotskampanjer som Spokes,som ger ut månatliga veckobrev om hur cyklingen förbättras, av universitet betalade cykelreparationer, cykelinköp sponsrade av arbetsgivaren m.m. Jag var till och med på en gratis cykelreparationskurs på Bike Station

Bike Station är ett grymt häftigt ställe. Drivet till stor del av volontärer, har en uppsjö av reservdelar för en billig penning, och man kan hyra cykelverkstan för 4 pund i timmen, med mekaniker i närheten som man kan fråga.

Orsaken till denna propaganda för cyklandets alla fördelar är såklart att Skottland (eller Storbritannien för den delen) inte direkt är cyklingens förlovade land. Enligt den här studien cyklar 2.8% av alla skolbarn i Skottland (6% i Edinburgh), medan 40% (!) av alla skolbarn cyklar i Sverige. Det är en ganska rejäl skillnad det. Det finns "cykelbanor" längs med de flesta större vägar, men dom inskränker sig till en markering i vägrenen nedanför trottoaren, vilket gör att man cyklar på samma villkor som bilarna.

Ibland kan det vara bra, men när man t.ex. ska ta sig igenom tvåfiliga rondeller efter att ha cyklat längs med fyrfiliga stora vägar (bilden ovan visar t.ex. cykelvägen från mitt andra kontor ute i Bush), börjar i alla fall jag känna lite obehag. Speciellt inte när rondellerna är så här bisarra konstruktioner:

Acklimatisering

Jag insåg häromdagen att jag redan tycker bättre om Edinburgh som stad efter några få månader än vad jag tyckte om Uppsala efter att ha bott där i ca fem år. Den är mycket mer varierande, mer intressanta byggnader, och i alla fall vad jag kunnat märka många fler trevliga små smultronställen i och omkring staden. Den ekologiska affären Eatly (bilden till vänster är därifrån), teaffären Anteaques som säljer te, anikviteter och Scones med clotted cream, Royal Garden och Hollyrood park med de fantastiska klipporna. Jag börjar helt enkelt trivas! Sedan saknar jag fortfarande ett större socialt nätverk, och det kommer nog att ta sin tid innan jag får. Men att Edinburgh har potential finns det ingen tvekan om.
Kram på er!
Skottska hälsningar,
Gustaf

En hallonglass gjord på lokal mjölk på muren vid Anstruther, en och en halv timmes bilfärd utanför Edinburgh. Vi var på väg för att besöka Isle of May, men missade färjan. Bättre lycka nästa gång! (och vi fick i alla fall äta storbritanniens mest prisbelönta fish 'n chips :-))

Skottlandsberättelse tre

De senaste veckorna har dominerats av tre saker: IKEA, D.I.Y och bröllop.
Men
allra först, något jag fann i det lokala snabbköpet:

haggispizza!

Just denna lokala delikatess har jag ännu inte smakat...

IKEA och D.I.Y.
Det hela började med att jag behövde skaffa en lite bättre säng än den målarfärgsaktiga saken med rosa sänggavel som tidigare hyresgäster lämnat kvar. Som svenska är den mest naturliga lösningen till detta problem att besöka IKEA.
Som tur är har just denna typ av lösning även spritt sig till resten av världen, så Ollie (=lägenhetsdelare) och Lisa (=lägenhetsdelares flickvän) hängde gärna på för att hjälpa mig med transporten, såväl till som från ikea.

Och när vi väl var där så kunde man ju lika gärna satsa lite på att förbättra lägenheten, inte sant? Åtminstone skaffa en osthyvel.

Efter fem timmar snarare än de planerade två kämpade vi oss ut genom kassorna strax efter stängningsdags, med en röd och en brun hylla, en säng i många delar, en 35kg tung madrass, fyra kryddhyllor, ett krokräcke, en magnetisk knivlist, två spexiga, vågiga speglar, två bunkar och ett rivjärn. Men se, någon osthyvel hade de förtappade skottska själarna inte!

40cm ikeakvitto på ikea-överkast

Sedan dess har vi ägnat alldeles för många timmar åt D.I.Y, (Do It Yourself), som britterna kallar det, eller hemsnickeri på vanlig svenska. Vi har borrat i väggar, köpa minst åtta olika förpackningar med skruv, tre förpackningar med plugg, och en mysko ekolodspryl som kan känna av lite mer solida bjälkar bakom gipsväggar så tunna att jag är rädd för att de ger med sig om jag råkar ramla lite för hårt sen kväll.
Och det är långt ifrån klart; det finns fortarande speglar att sätta upp speglar, för att inte prata om krok för att hänga upp cykeln på, linolioum att skydda väggen bakom cykeln med, träningsredskap för Ollie så han kan öva klättring även med en frakturskadad stortå, och allt möjligt annat som säkert kommer dyka upp allt eftersom.
Jag har aldrig mekat så mycket som jag gjort de senaste veckorna!

(Som grädde på moset åkte vi tre doktorander som delar rum till IKEA i fredags och köpte saker att göra våran studiekammare lite mer hembonad med. Vi var tvungna att ta taxi tillbaka.... Men krokarna i form av hundrumpor är fina!)

En intressant sak jag har börjat inse är hur begränsat mitt ordförråd egentligen är. Håller man sig till akademiska saker går det bra, men de senaste dagarna har jag varit tvungen att fråga betydelsen av saker som whinger (gnällspik), MDF (spånskiva), fixings (plugg o. dyl. för väggar), stud (tvärbjälke i väggar), och en hel massa andra vardagsord som jag helt enkelt inte kommit i kontakt med tidigare. Och att förstå 15-åriga killar på stan som pratar arbetarklass-skotska är fullkomligt omöjligt! (Måste forska lite om det där med klass och storbritannien framöver - det verkar vara mycket mer relevant här än hemma i Sverige).

Bröllopet

Förra fredagen gifte sig Valerie som är min tidigare kollega från Smittskyddsinstitutet. Hon studerade tidigare i Edinburgh och träffade sin blivande make här, så det var bara naturligt att hon skulle gifta sig här också. Och trots att jag bara fick reda på att jag skulle flytta hit två månader innan bröllopet, bjöd hon in mig till den ypperligt roliga bröllopsfesten.

Den här krabaten tyckte inte dansgolvet verkade roligt...

Skottska bröllopsfester tycks vara aningen mer uppsluppna än svenska - jag fick skavsår av allt dansande!

Notera kilten, livebandet och de fantastiska väggarna!

Dansgolvet släpps fritt efter Valeries och Robins första dans.

Det finns något som kallas "ceilidh", som är ungefär samma sak som svenska ring- och logdanser. Dessa tycks vara mer eller mindre obligatoriska på alla möjliga skottska tillställningar, och det fantastiska husbandet körde säkert en sex, sju olika varianter. På en av dessa lyckades jag spräcka byxorna efter att saker och ting gått aningen vilt till.

Efter det tog jag det lite mer lugnt, men fick i alla fall chansen att fånga den nästa sista dansen för kvällen:

Kvällen avslutades som sig bör i Skottland med "Auld Lang syne", som svenska scouter känner igen som "När lägerelden brunnit ut". Den var aningen mer livlig och dansant än vad som brukar vara fallet på lägerbål :-).

Väggarna i entren till festlokalen var fulla av dessa fantastiska skulpturer, ca 30cm höga.

Nästa helg besöker jag Sverige igen, och får förhoppningsvis njuta lite av svensk vår/försommar.

Tankar och saknad till släkt vänner och läsare,
Gustaf

Skottlandsberättelse två

Allmän harang

Det här skriver jag på resande fot mellan Skavsta och Edinburgh, efter att ha varit hemma och laddat batterierna över påskhelgen.

Jag läste någonstans att acklimatiseringen till en ny kultur kommer i tre faser: under de första dagarna går allt i 180 km/h, man hinner knappt tänka och får lätt en backlash nån vecka in. Efter den första kraschen lugnar saker ner sig något, men allting är fortfarande nytt, kul och spännande. Efter tre till fyra veckor har den första spänningen lagt sig, och den dominerande känslan är saknad efter vänner och det välbekanta, och frustration över att det allra enklaste (som att köpa mat till exempel) kan vara så förvirrande och jobbigt.

Sen kommer en ganska lång period av att försiktigt rota sig, hitta rutiner och sociala nätverk, och känna sig mer och mer hemma; här är det givetvis lika lätt att hamna i svackor som därhemma, men den nya kulturen är inte ett hinder för tillfredsställelse, utan om något en tillgång.

Efter ett år ungefär börjar alla de där subtila sakerna i ett samhälle göra sig hörda; hur politiken funkar, på vilket sätt man "ska" bete sig när man träffar nya människor, vilka vardagsfördomar som finns osv. Här kommer den tyngsta kulturkrocken av dom alla, och en hel del fastnar i att vara rätt bittra mot sitt adopterade hemland - ett vanligt fenomen över hela världen är pubar för "expats" (västerlänningar som bosatt sig nån annanstans än i sitt hemland), där man alltsomoftast kan höra folk spy galla över lokalbefolkningen.

Alternativet till bitterhet är såklart acceptans gentemot landets egenheter, och i förlängningen assimilation; att själv förändra sig och plocka upp just de egenheter man har svårt för.

Det där blev en ganska lång utläggningen för att komma till det jag egentligen tänkte säga: Jag har hittintills haft det väldigt bra i Skottland, med trevliga människor, kanonbra väder och några första trevande kontakter med de sammanhang där jag tänker mig att vistas i de närmaste åren. Det hindrar inte att veckan som gick bjöd på den första smaken av vardagstristess, ensamhet och allmän acklimatiseringsutmattning.

Som ett exempel på min nuvarande irritationsobjekt kan jag nämna matvaruinköp. De första två veckorna bodde jag på ett B&B, och hade ingen större anledning att handla mer sofistikerad mat än trekantssmörgåsar. Döm om min bestörtning när jag för första gången skulle handla för lite matlagning i mitt nya kök, och vandrade in i det lokala Tesco: Det fanns ju ingentinting! Eller, det fanns en hel hyllrad för chips, en hyllrad för kakor, två stora kylar för trekantssmörgåsar, färdiga soppor, en kyl med vin och öl, och lite annat ämnat för att gå direkt ner i magen. Men inga råvaror av något slag; inga grönsaker, inget ris; inte ens ketchup!

Nå, fullt så illa är det inte ställt här i Skottland - Jag hade valt ett s.k "Tesco Express", som är tänkt ungefär som ett lokalt minilivs eller 7-11. Det finns även "Tesco Metro", som utöver det digra utbudet av snabbmat även har ett respektabelt utbud av frukt och grönsaker samt specerivaror motsvarande ungefär litet svenskt konsum.

Tesco har i princip ett monopol på snabbköp i den någorlunda centrala stan (inte bara i Edinburgh - Tesco är en av världens tre största snabbköpskedjor, och den näst största sett till lönsamhet - slagit bara av W).Förutom dom finns ett finns i princip bara Lidl inom rimligt avstånd från min lägenhet, och - trot eller ej - Lidl slår faktiskt Tesco med hästlängder! Som tur är finns det även några vettiga affärer i form av den lokala hälsokostaffären med ett storslaget utbud av torkade linser och bönor för en spottstyver, det muslimska snabbköpet vid mosken, och ett par kinesiska affärer. Men uppenbarligen är vi lyckligt lottade i Sverige med våra prisXtra, ICA och Coop.

Mina revir

Men det mesta är ju faktiskt riktigt, riktigt bra i Edinburgh - inte minst alla nya platser. Jag tänkte presentera några av mina revir, där jag kommer tillbringa åtskilliga timmar framöver:

Sovrum - notera den rosa sänggaveln!

Badrum - ingen heltäckningsmatta!

Vardagsrum - min flatmate är tvättäkta nörd han med, och spelar för närvarande igenom klassikern Zelda - link to the past.

Kök - med tvättmaskin under diskbänken.

Aikidojo nr 1 - högst upp i en kyrka...

Med fantastiska glasfönster!

Och här sopar Aikidotränaren golvet.

Salisbury Craigs är en stor (stor!) "park" med riktigt maffiga klippor mitt i Edinburgh. Det ligger bara fem minuter från lägenheten.

Går man upp för klipporna kan man få se så här fantastiska vyer.

Var är jag anställd egentligen - ett klargörande

Jag har som jag nämnde i förra bloggen två kontor. Det beror på att Biomathematics and Statistics Scotland, där två av mina handledare sitter, egentligen är en välgörenhet som anlitas för att hjälpa till med EU-projektet av Scottish Agricultural College, där en annan av mina handledare sitter. Dessutom är det så att vare sig SAC eller BioSS är universitet som kan dela ut doktorsgrader, så därför har jag ytterligare en formell handledare vid University of York, som kommer ge mig min examen. I miljövetenskap, utan att jag läst en enda poäng miljö :-). Att jag ännu inte är antagen till York är en formalitet i sammanhanget...

Slutligen vill jag skicka ytterligare ett tack till mina kära smittskyddskollegor, som bl.a. gav mig ett kuvert med några trygghetspund i avskedpresent. De framkallade en oändlig känsla av tacksamhet när jag efter en aikidoträning, med blodsockernivån nere vid tårna, insåg att jag visserligen glömt min plånbok hemma, men att jag av någon outgrundlig anledning hade pengakuvertet i ryggsäcken. En cola och ännu en evinnerlig trekantssmörgås senare var jag människa igen :-).

Hoppas ni alla får fortsätta njuta av det fantastiska vårvädret jag fick smaka på i helgen! Varma hälsningar

Gustaf

En första berättelse från Skottland

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och satt mig ner för att blogga lite. Tanken innan jag flyttade var att blogga en Skottlandsberättelse i veckan, efter inspiration från min vän Susanne “Amerikabrev” Vejdemo. Nu har de ambitionerna hamnat lite i skamvrån redan från början eftersom det redan har gått 11 (!!) dagar sedan jag landade på Edinburghs flygplats under en strålande himmel. Veckorna har gått i ett, och de lediga stunder jag haft har ägnats antingen åt att vila upp mig; ta det lugnt eller passivt strosa omkring utan större krav på tankeverksamhet. Men jag lovar bot och bättring när väl rutiner och liv satt sig!

Sammanfattningsvis kan jag berätta att allt har löpt smidigt; jag har bland annat:

• 
  
• Fått tag på en klättrande psykologidoktorand att dela lägenhet med (jag flyttar in nu på söndag).

James Clerk Maxwell Building - Här kommer jag tillbringa de närmaste åren

• Irrat mig in i James Clerk Maxwell Building, upp på andra våningen, igenom ett virrvarr av korridorer, och försynt frågat en förbihastande herre om var Glenn Marion sitter. Efter att ha upptäckt att Glenn ännu inte dykt upp, blev jag omkringbollad mellan lite olika människor innan jag fick sittplats i mitt blivande kontor framför min ännu inte helt uppbackade dator, väntande på min handledare Glenn, som inte dök upp förrän en timme efter att jag kom in. En spännande början på det nya jobbet!
• Har därefter träffat alla mina handledare och bihandledare som samtliga verkar vara trevliga människor och ytterligt kompetenta på vad de gör.
• Varit på en tredagars resa med projektmöte på ett zoo, där deltagare från alla sex länder i EU-projektet WildTech (som är det projekt som kommer försörja mig de närmaste tre åren) var med, och fått ett väldigt ungefärligt hum om vad som kanske, eventuellt, kommer att vara intressant och möjligt att analysera och skriva artiklar om framöver.

Snöleopard

• Ätit middag med utsikt över två lekande snöleoparder, och med den ytterst trevliga värdinnan och tillika zoodirektören som bordsdam.

De hade lövskärarmyror bakom spegeln på toaletten!

• Installerat mig på mina två kontor, och därmed besökt två av mina tre(!) arbetsgivare.

90-årig dam vid namn Elisabeth som jag träffade på meditationen. Jag skulle hälsa från henne till Farmor :-).

• Hunnit både meditera och slänga folk i backen (på ett vänligt sätt!).
• 
  

Kinesmat med aikidofolk efter träningen ca 23....

• Träffat ett femtiotal unga statistiker från det brittiska kungadömets alla hörn under tre dagar, och lyssnat på Storbrittaniens högste statistiker (“National Statistician” - det är en titel det!) som höll ett entimmars föredrag för oss.
• 
  

• 
  
• Spankulerat och fotograferat på en ärkebrittisk strandpromenad med tillhörande sandstrand.

• Ätit fish and chips, druckit cream tea, ätit oändliga mängder trekantssmörgåsar och njutit av ett fantastiskt vårväder. Utifrån mina samlade ytterst slumpmässiga undersökningar av det skottska vädret förväntar jag mig minst 80% sol, kvittrande fåglar samt blommor och grönska i full prakt under mina kommande år här i Edinburgh!

Saknar alla vänner, platser och kollegor i Stockholm. Massa tankar och stor kram!

Gustaf

Recept på Medelhavsbröd med dinkel och surdeg:

Brödrecept ihopfogat med ursprungside från L., därefter grundrecept tagna från Jan Hedhs "Bröd" och egna impulser. -Ingredienser Dag 1 300g Dinkelmjöl 200g H20 2 g Jäst 50g surdeg Dag 2 260g Dinkelmjöl 500g Vetemjöl 20g jäst 25g gluten (2.5%-enheter) 400g mjölk 50g olivolja 1 kg fyllning : Vi blandade oliver som vi tagit ut kärnorna på, burkade kronärtskockor, soltorkade tomater, färsk spenat och fetaost. Dessutom stoppade vi i en rejäl bit Brieost i varje bulle strax innan jäsning. 25g salt ---------------------- Dag 1: blanda allt och knåda 10min. Jäs över natten. Dag2: blanda allt utom olja och salt, knåda 3 min. häll in olja, knåda 10 min. Häll i salt och knåda ca 5 min. Blanda försiktigt in fyllningen. Jäs 2*60 minuter - stöt ihop degen en gång. Forma till 40 bullar, och jäs på plåt (ev. i plåt i ca 45 min. Grädda i två omgångar om du inte får plats: Bränn av i 250 grader, sänk efter 5 min till 200g. Grädda i totalt 40 min.

Pappor är farliga? Inte enligt avhandlingen...

Enligt Eva Sternberg skulle hemmapappor vara "livsfarliga för barnen". Vad hon grundar det påståendet på är oklart, mer än hennes egen (skeva?) bild av verkligheten. Eva ger nämligen ingen källhänvisning mer än att säga att en avhandling av Anna Carlsson "bevisar" en 30%-ig ökning av skador de senaste tre åren. Detta länkar Eva samman med en ökning av antalet föräldralediga pappor. Såvitt jag kan förstå gör hon den kopplingen alldeles själv. Avhandlingen i fråga heter "Child Injuries at Home - Prevention, Precautions and Intervention with focus on scalds" (den borde dyka upp på Malmö Högskolas databas inom några dagar). Tyvärr går den ännu ej att läsa, och söker man efter Anna Carlsson på PubMed dyker bara två artiklar upp: Compliance with child accident precautions by child health nurses

och

Burn injuries in small children, a population-based study in Sweden.

Gissningsvis är det ytterligare artiklar på ingående (en avhandling brukar innehålla fyra artiklar, men ett antal av dom kan fortfarande vara på väg genom peer-review-maskineriet när man disputerar). Dock, ingen av de publicerade artiklarna nämner någonting om vare sig en ökande trend eller om vaktande förälderns kön. Ännu så länge verkar alltså Evas påstående vara helt grundlöst. /G