Skottlandsberättelse två

Allmän harang

Det här skriver jag på resande fot mellan Skavsta och Edinburgh, efter att ha varit hemma och laddat batterierna över påskhelgen.

Jag läste någonstans att acklimatiseringen till en ny kultur kommer i tre faser: under de första dagarna går allt i 180 km/h, man hinner knappt tänka och får lätt en backlash nån vecka in. Efter den första kraschen lugnar saker ner sig något, men allting är fortfarande nytt, kul och spännande. Efter tre till fyra veckor har den första spänningen lagt sig, och den dominerande känslan är saknad efter vänner och det välbekanta, och frustration över att det allra enklaste (som att köpa mat till exempel) kan vara så förvirrande och jobbigt.

Sen kommer en ganska lång period av att försiktigt rota sig, hitta rutiner och sociala nätverk, och känna sig mer och mer hemma; här är det givetvis lika lätt att hamna i svackor som därhemma, men den nya kulturen är inte ett hinder för tillfredsställelse, utan om något en tillgång.

Efter ett år ungefär börjar alla de där subtila sakerna i ett samhälle göra sig hörda; hur politiken funkar, på vilket sätt man "ska" bete sig när man träffar nya människor, vilka vardagsfördomar som finns osv. Här kommer den tyngsta kulturkrocken av dom alla, och en hel del fastnar i att vara rätt bittra mot sitt adopterade hemland - ett vanligt fenomen över hela världen är pubar för "expats" (västerlänningar som bosatt sig nån annanstans än i sitt hemland), där man alltsomoftast kan höra folk spy galla över lokalbefolkningen.

Alternativet till bitterhet är såklart acceptans gentemot landets egenheter, och i förlängningen assimilation; att själv förändra sig och plocka upp just de egenheter man har svårt för.

Det där blev en ganska lång utläggningen för att komma till det jag egentligen tänkte säga: Jag har hittintills haft det väldigt bra i Skottland, med trevliga människor, kanonbra väder och några första trevande kontakter med de sammanhang där jag tänker mig att vistas i de närmaste åren. Det hindrar inte att veckan som gick bjöd på den första smaken av vardagstristess, ensamhet och allmän acklimatiseringsutmattning.

Som ett exempel på min nuvarande irritationsobjekt kan jag nämna matvaruinköp. De första två veckorna bodde jag på ett B&B, och hade ingen större anledning att handla mer sofistikerad mat än trekantssmörgåsar. Döm om min bestörtning när jag för första gången skulle handla för lite matlagning i mitt nya kök, och vandrade in i det lokala Tesco: Det fanns ju ingentinting! Eller, det fanns en hel hyllrad för chips, en hyllrad för kakor, två stora kylar för trekantssmörgåsar, färdiga soppor, en kyl med vin och öl, och lite annat ämnat för att gå direkt ner i magen. Men inga råvaror av något slag; inga grönsaker, inget ris; inte ens ketchup!

Nå, fullt så illa är det inte ställt här i Skottland - Jag hade valt ett s.k "Tesco Express", som är tänkt ungefär som ett lokalt minilivs eller 7-11. Det finns även "Tesco Metro", som utöver det digra utbudet av snabbmat även har ett respektabelt utbud av frukt och grönsaker samt specerivaror motsvarande ungefär litet svenskt konsum.

Tesco har i princip ett monopol på snabbköp i den någorlunda centrala stan (inte bara i Edinburgh - Tesco är en av världens tre största snabbköpskedjor, och den näst största sett till lönsamhet - slagit bara av W).Förutom dom finns ett finns i princip bara Lidl inom rimligt avstånd från min lägenhet, och - trot eller ej - Lidl slår faktiskt Tesco med hästlängder! Som tur är finns det även några vettiga affärer i form av den lokala hälsokostaffären med ett storslaget utbud av torkade linser och bönor för en spottstyver, det muslimska snabbköpet vid mosken, och ett par kinesiska affärer. Men uppenbarligen är vi lyckligt lottade i Sverige med våra prisXtra, ICA och Coop.

Mina revir

Men det mesta är ju faktiskt riktigt, riktigt bra i Edinburgh - inte minst alla nya platser. Jag tänkte presentera några av mina revir, där jag kommer tillbringa åtskilliga timmar framöver:

Sovrum - notera den rosa sänggaveln!

Badrum - ingen heltäckningsmatta!

Vardagsrum - min flatmate är tvättäkta nörd han med, och spelar för närvarande igenom klassikern Zelda - link to the past.

Kök - med tvättmaskin under diskbänken.

Aikidojo nr 1 - högst upp i en kyrka...

Med fantastiska glasfönster!

Och här sopar Aikidotränaren golvet.

Salisbury Craigs är en stor (stor!) "park" med riktigt maffiga klippor mitt i Edinburgh. Det ligger bara fem minuter från lägenheten.

Går man upp för klipporna kan man få se så här fantastiska vyer.

Var är jag anställd egentligen - ett klargörande

Jag har som jag nämnde i förra bloggen två kontor. Det beror på att Biomathematics and Statistics Scotland, där två av mina handledare sitter, egentligen är en välgörenhet som anlitas för att hjälpa till med EU-projektet av Scottish Agricultural College, där en annan av mina handledare sitter. Dessutom är det så att vare sig SAC eller BioSS är universitet som kan dela ut doktorsgrader, så därför har jag ytterligare en formell handledare vid University of York, som kommer ge mig min examen. I miljövetenskap, utan att jag läst en enda poäng miljö :-). Att jag ännu inte är antagen till York är en formalitet i sammanhanget...

Slutligen vill jag skicka ytterligare ett tack till mina kära smittskyddskollegor, som bl.a. gav mig ett kuvert med några trygghetspund i avskedpresent. De framkallade en oändlig känsla av tacksamhet när jag efter en aikidoträning, med blodsockernivån nere vid tårna, insåg att jag visserligen glömt min plånbok hemma, men att jag av någon outgrundlig anledning hade pengakuvertet i ryggsäcken. En cola och ännu en evinnerlig trekantssmörgås senare var jag människa igen :-).

Hoppas ni alla får fortsätta njuta av det fantastiska vårvädret jag fick smaka på i helgen! Varma hälsningar

Gustaf