Pappor är farliga? Inte enligt avhandlingen...

Enligt Eva Sternberg skulle hemmapappor vara "livsfarliga för barnen". Vad hon grundar det påståendet på är oklart, mer än hennes egen (skeva?) bild av verkligheten. Eva ger nämligen ingen källhänvisning mer än att säga att en avhandling av Anna Carlsson "bevisar" en 30%-ig ökning av skador de senaste tre åren. Detta länkar Eva samman med en ökning av antalet föräldralediga pappor. Såvitt jag kan förstå gör hon den kopplingen alldeles själv. Avhandlingen i fråga heter "Child Injuries at Home - Prevention, Precautions and Intervention with focus on scalds" (den borde dyka upp på Malmö Högskolas databas inom några dagar). Tyvärr går den ännu ej att läsa, och söker man efter Anna Carlsson på PubMed dyker bara två artiklar upp: Compliance with child accident precautions by child health nurses

och

Burn injuries in small children, a population-based study in Sweden.

Gissningsvis är det ytterligare artiklar på ingående (en avhandling brukar innehålla fyra artiklar, men ett antal av dom kan fortfarande vara på väg genom peer-review-maskineriet när man disputerar). Dock, ingen av de publicerade artiklarna nämner någonting om vare sig en ökande trend eller om vaktande förälderns kön. Ännu så länge verkar alltså Evas påstående vara helt grundlöst. /G

Rostad tomatbuljong med fetaost och veggokyckling

Idag hakade jag på Peter Jägerbros svärmreceptskrivning. Se Kort Om Gott.

Texten nedan utgår från version 1.5 av receptet. Mina ändringar/siffror i blått.

Projekt: tomatbuljong med tillbehör

RECEPTMAKARE: ALLA

Portioner: 4

Tid: 1-1.5h

Version 1.5

1. 1 kg tomater (1500g plommontomater)
2. 1 liten morot (70g)
3. 1 gul lök (166g)
4. 1 halv kvart rotselleri (135g)
5. 1/2 fänkål (156g)
6. 2 stora vitlöksklyftor, oskalade
7. 1.5tsk fisksås
8. 1/2 stjärnanis
9. 2 lagerblad
10. Salt, vitpeppar (ingen vitpeppar, hade ingen hemma)
11. Honung (1.5 msk)
12. 1dl fino-sherry (och inget annat!)
13. Veggo istället-för-kyckling bitar. (ca 250g)
14. Fetaost, ekfatslagrad

1. Sätt ugnen på 225 (250) grader

2. Skölj tomaterna, halvera dem, ta ur innanmätet och lägg i soppgryta, och lägg med skinnsidan upp i en form , och ställ in i ugnen.

3. Skär rotsaker och fänkål i max centimeterstora tärningar eller bitar. Lägg i ugnsform, ringla över några matskedar olivolja och blanda runt. Lägg i de oskalade vitlöksklyftorna.

4. Rosta i ugnen, rör om då och då, tills allt fått fin brynt färg. Ta då ut och lägg i soppgryta.

5. Rosta tills tomaterna tills skalet svartnat något och de allmänt sett ser klara ut, skala och lägg skalen i samma gryta som rotsakerna. Häll även i all den tomatvätska som runnit ut. Spara tomatköttet.

6. Lägg i lagerbladen, stjärnanisen, och fisksåsen. Slå i sherryn, täck med vatten, koka upp och sjud i 30 minuter.

7. Bred ut tomatköttet i botten på en form. Lägg krutonger och "kyckling"bitar ovanpå. Ringla över olivolja, och strö lite timjan, salt och svartpeppar på toppen. Baka i ugnen 200 grader tills buljongen är klar.

8. Sila av buljongen i durkslag, tryck varsamt ut buljongen så att den inte blir alltför simmig (den skall inte passeras). Sila ev. ytterligare en gång igenom en silduk.

9. Smaka av med salt, peppar och honung. Reducera eventuellt buljongen något om smaken är svag.

10. Tillbehör: Tomat-krutong- och kycklingbitsröran, samt fetaost i bitar som får smälta i soppan (à la Anna B). Lägg upp tillbehören fint i en djup sopptallrik och häll buljongen runt om.

----------------

Utvärdering: Det blev i slutändan 4dl fantastiskt smakrik buljong! Orsaken till att jag inte hade med tomatköttet var att undvika att få en tomatsoppe-känsla, utan istället en mer renodlad buljong. Det lyckades över förväntan. Slutresultatet var som sagt smak- och umamirik, men med en ganska subtil ton av tomat. Fänkålen fanns med starkt, kanske till och med i lite för stor utsträckning. Jag ska nog ha lite mindre av den i framtida buljongkok. Fisksåsen kändes inte alls, men jag var rätt försiktig (något mindre än vad som stod i receptet) - det borde gå att ha i ganska mycket mer. Sen hade jag nog i lite för mycket honung också. Vad gäller rostningen är jag mer osäker på vad den tillförde, men jag tycker mig känna en mustighet och djup som jag inbillar mig kommer från den.

Som rätt betraktat, med tillbehören, var det också lyckat. Fetaostens syra balanserade buljongen, och krutong/kyckling/tomat-saken gav en bra substans. En av mina bättre fredagsmiddagar.

Nu återstår bara att lista ut vad jag ska göra med resterna av buljongkoket, och hur jag ska göra av med Sherryn - för god att dricka var den inte! Notera vad jag har i glaset på bilden nedan - inte är det Sherry.

I sommar kommer jag köpa många kilo tomater, koka buljong och frysa in - att ha det här redo att användas till matlagning kommer vara guld!

/G.

Ps: Hur 17 gör man för att få bilder att bete sig snällt i blogger? Tips mottages tacksamt!. Ds.

Lök- och bönsoppa

Variation på en klassisk fransk löksoppa som jag gjorde ikväll. Ingredienser: 3 mindre rödlökar 1 st gigantisk gul lök 75g smör 1 Carnegie porter 1/2 l vatten 3 buljongtärningar. 2-3 msk äpplecidervinäger 2 äpplen 2 dl torkade eller blötlagda kidneybönor. Svartpeppar Smält smör på relativt låg värme i en stor kastrull eller tryckkokare. Det ska inte bli brunt. Hacka löken grov och låt sedan puttra länge, uppemot 30min, i smöret. Om man vill kan man ha i en matsked bakpulver tillsammans med löken - det hade jag (se khymos för förklaring). Om du har torkade kidneybönor kan du koka upp dom i lite vatten medans löken puttrar. När löken ser lagom brun ut (hur brun är en smaksak, men den ska i alla fall vara helt mjuk), hällar du ner resten: öl, vatten, vinäger, buljongtärningar, peppar och kidneybönor. Äpplena kan du skära upp i grova bitar innan de läggs i grytan. Sedan kokar du. Med tryckkokare tar det ca en halvtimme, utan misstänker jag att det kan ta uppemot 1.5 h - det som avgör är hur mjuka man vill ha bönorna. Servera gärna med en skiva gott bröd till. Äpplena och ölet tillsammans var en hit, och bönorna och smöret gjorde soppan ordentligt mäktig.

Linssoppa med indisk citrus, Ver. 0.1

Då jag har en anledning att försöka vara budgetmässig ett tag framöver, tänkte jag passa på att bygga upp några välbalanserade recept. Må vara att jag nästan alltid improviserar, men ibland kan det vara bra att ha en pålitlig komposition som kan slängas ihop snabbt utan att bestå av de vanliga smaksammansättningarna. Det första försöket bygger på den här man-tager-vad-man haver-soppan som jag slängde ihop idag. Ingredienser -Röda linser (1-2dl) -Purjolök (1/2) -Curry (2 msk) -Vatten ( 5dl?) -Apelsinjuice (1dl) -Citronskal från 1/2 citron (grovskuret) -Tamarindpasta (1 msk) -Soja (lite) -Tomatpuré (en rejäl kläm) -Koriander ( 1 msk) -Grönsaksfond (lite) -Salt -Socker (en rejäl nypa) Stekte upp purjon i lite olivolja, och kombinerade med curry. Fräste lite till, hällde på vatten, och i med citronskal. I med de röda linserna, småputtra en 5-10 minuter och sen i med resten av smaksättarna. Småputtra lite till, och servera. Buggrapport Curry, koriander och citrus är en bra kombo, men citrusen slog igenom lite mycket och soppan kunde behövt lite mer munkänsla samt djuphet. Dessutom var linserna lite överkokta. Att göra vid Ver. 0.2 -Fräs på purjon i lite mer olja, och låt den och curryn steka några minuter till (tills den får ordentlig mjukhet/färg) -Vänta med att hälla i linserna tills buljongen är färdigsmaksatt. -Stryk sojan och apelsinjuicen, och öka tamarinden. - Byt ut fonden mot klassisk buljongtärning. -Finhacka citronskalet -Red av på slutet med Beurre Manié (50/50 deg av fett och vetemjöl)

The fantastisk Lakritsglass!

Receptet är ohämmat snott från vårt stora underbara nät. Hittade det på usenetgruppen rec.food.cooking för en åtta år sedan. Ingredienser (1 liter glass) 300g lakritsfudge/pandalakrits 6 dl vispgrädde 2 dl mjölk 4 ägg 1 dl socker (gärna muscovadosocker) lite salt ev lite ouzo eller pernoud (Dag 1) -Kombinera lakrits, grädde och mjölk i en skål eller plastpåse och ställ in i kylen över natten. (Dag 2) -Vispa ihop ägg och socker pösigt i en skål. -Hetta upp lakritsgrädden i en stor kastrull eller traktörpanna, och rör konstant till all lakrits har löst upp sig. -Rör försiktigt ner den varma lakritsgrädden i äggen. Kom ihåg att äggen under inga omständigheter får värmas till över 65 grader, då börjar de smaka äggröra. -Diska kastrullen så att det inte finns några rester kvar som kan bränna fast. -Häll tillbaka lakritssmeten i kastrullen och värm försiktig under konstant omrörning. -Fortsätt värm tills smeten har konsistensen av lös vaniljsås ungefär. -smaksätt med salt och ev. sprit. - Kyl ner smeten i iskallt vattenbad. Rör gärna emellanåt. -När smeten har svalnat till minst rumstemperatur (detta kan ta från 20min till en timme eller mer), kan man hälla över den i en glasslåda och ställa in i frysen. Om man har en glassmaskin kan man använda den nu. (Dag 3) -När smeten fryst lagom (kan ta en 8h eller så) så skedar man upp lagom mycket glass på en tallrik och äter tills man är nöjd eller propmätt. Not: Lakritsfudge gör att glassen blir trevligt svart, men att den smälter snabbt. Pandalakrits gör att glassen blir fulare, men får en bra konsistens och inte smälter fullt lika hastigt. Man kan säkert experimentera med annat lakritsgodis också. Kanske hallon/lakrits-karameller?

Lösa tankar om ensamhet

Två stycken korta diktstrofer fastnade i mitt huvud på högstadiet. Den ena var av Strindberg: "Jag tror på kroppens lusta och själens obotliga ensamhet". Den andra tror jag skrevs av Karlgren: "Även på samma örngott äro hjärtana eremiter". Så länge jag kan minnas har jag till och från känt av ensamheten; ibland som ett stygn av saknad efter något, och ibland som en plåga som förvränger hela min verklighet, får mig att tro att jag befinner mig i den djupaste av mörka avgrunder. För det mesta känner jag mig dock rätt nöjd och tillfreds med sakernas tillstånd, även om jag sakligt sett (och lustigt nog) har precis lika många eller till och med mindre socialt liv än då jag plågas. Det här är ju förstås en rätt banal observation; jag misstänker att de allra flesta har både känt sig ensam, och konstaterat att den känslan bara delvis har ett samband med hur mycket människor man har omkring sig. Icke desto mindre fascineras jag av det här, av hur grundläggande ensamheten verkar vara för den mänskliga existensen. Det verkar som om en orsak till att den känns grundläggande är detta att var och upplever världen enbart genom sina egna ögon, sitt eget perspektiv. Och på något annat sätt kan det ju naturligtvis inte vara. Men en konsekvens av detta är att alla försök att lära känna en annan människa hindras av att man inte helt delar samma perspektiv på tillvaron. Därmed finns det alltid ett visst mått av osäkerhet och missuppfattning inbyggt i varje samtal, och varje beröring. Denna osäkerhet skapar hinder och murar som i viss mån hindrar oss från att känna fullständig gemenskap med varandra. Om vi då går tillbaka till att ensamheten inte nödvändigtvis har att göra med vilka människor man har omkring sig, så tror jag att det beror på att ensamhet inte är ett stadium att vara i; ensamhet är ett behov. Ett behov av att bli sedd, bli hörd, känna gemenskap med någonting utanför sig själv. Ibland är det behovet stort (för min del när min energinivå är låg i övrigt, eller när saker inte riktigt gått som jag tänkt) och då skapar de där hindrena från gemenskap en känsla av ensamhet. Ibland är är behovet inte starkare än att den bekräftelse som sipprar över murarna räcker gott och väl för att täcka det. Det där var lite av en aha-upplevelse när jag kom på det: Att jag kan möta min ensamhet både genom att möta behovet direkt genom att träffa vänner eller prata; genom att höja min energinivå på andra sätt (meditera, äta lite god mat); och genom att vara lite extra närvarande i mötet med andra för att på det sättet göra det lättare att överbrygga murarna. Återigen, stycket ovan låter förmodligen rätt banalt, men det har hjälpt mig mycket att kunna spjälka upp känslan på det där sättet och på så sätt ha lättare att gå vidare från det ställe jag där och då befinner mig. /G.