Lösa tankar om ensamhet

Två stycken korta diktstrofer fastnade i mitt huvud på högstadiet. Den ena var av Strindberg: "Jag tror på kroppens lusta och själens obotliga ensamhet". Den andra tror jag skrevs av Karlgren: "Även på samma örngott äro hjärtana eremiter". Så länge jag kan minnas har jag till och från känt av ensamheten; ibland som ett stygn av saknad efter något, och ibland som en plåga som förvränger hela min verklighet, får mig att tro att jag befinner mig i den djupaste av mörka avgrunder. För det mesta känner jag mig dock rätt nöjd och tillfreds med sakernas tillstånd, även om jag sakligt sett (och lustigt nog) har precis lika många eller till och med mindre socialt liv än då jag plågas. Det här är ju förstås en rätt banal observation; jag misstänker att de allra flesta har både känt sig ensam, och konstaterat att den känslan bara delvis har ett samband med hur mycket människor man har omkring sig. Icke desto mindre fascineras jag av det här, av hur grundläggande ensamheten verkar vara för den mänskliga existensen. Det verkar som om en orsak till att den känns grundläggande är detta att var och upplever världen enbart genom sina egna ögon, sitt eget perspektiv. Och på något annat sätt kan det ju naturligtvis inte vara. Men en konsekvens av detta är att alla försök att lära känna en annan människa hindras av att man inte helt delar samma perspektiv på tillvaron. Därmed finns det alltid ett visst mått av osäkerhet och missuppfattning inbyggt i varje samtal, och varje beröring. Denna osäkerhet skapar hinder och murar som i viss mån hindrar oss från att känna fullständig gemenskap med varandra. Om vi då går tillbaka till att ensamheten inte nödvändigtvis har att göra med vilka människor man har omkring sig, så tror jag att det beror på att ensamhet inte är ett stadium att vara i; ensamhet är ett behov. Ett behov av att bli sedd, bli hörd, känna gemenskap med någonting utanför sig själv. Ibland är det behovet stort (för min del när min energinivå är låg i övrigt, eller när saker inte riktigt gått som jag tänkt) och då skapar de där hindrena från gemenskap en känsla av ensamhet. Ibland är är behovet inte starkare än att den bekräftelse som sipprar över murarna räcker gott och väl för att täcka det. Det där var lite av en aha-upplevelse när jag kom på det: Att jag kan möta min ensamhet både genom att möta behovet direkt genom att träffa vänner eller prata; genom att höja min energinivå på andra sätt (meditera, äta lite god mat); och genom att vara lite extra närvarande i mötet med andra för att på det sättet göra det lättare att överbrygga murarna. Återigen, stycket ovan låter förmodligen rätt banalt, men det har hjälpt mig mycket att kunna spjälka upp känslan på det där sättet och på så sätt ha lättare att gå vidare från det ställe jag där och då befinner mig. /G.